Emme.

Efter en låååååååååång och väldigt innehållsrik (?) föreläsning om yttrande och tryckfrihet pulsade vi hem i snöyrvädret och kylan. Eller nej förresten, jag fick skjuts hem :)
Väl hemma ringde Sanna och skrek att Leo var död. Som den väl förstående och tröstande vän man är, sprang jag, trost att jag mitt mitt uppe i middagslagning, över då jag hörde att gråten inte var långt borta. 
I Sannas lägenhet hade kaos uppstått. Sara stod i köket och flådde något slags djur. Hon sa att hon gjorde fiskbullar, men det där var INTE Leo! Sanna var uppstressad, hon var röd i ansiktet och svettig i pannan. Ögonen var blanka. Jag gick in till Leo och såg hur han låg där, DÖD, och guppade vid ytan i det svarta, skitiga, syrefattiga vattnet. Jag snurrade på skålen för att se honom bättre, OCH HAN ANDADES.
Vi lade över honom i en kanna med klart, rent vatten. Gav honom syretablett och mat.
Till allas förvåning och till Saras besvikelse, överlevde Leo och har tydligen klarat natten.



Död fisk som inte var död.