Emme.

Nu har vi haft snöstorm här i Pite. Eller det kanske inte var någon snöstorm. Men det blåste som tusan och snöade som fan och vi kände oss som fjällvandrare på vägen till skolan. Det ni!
Och mitt i "stormen" på väg från en lugn (för engångsskull) och skön lunch på Kåren brottar Sara ned mig så jag ramlar i snön. Mina byxor går sönder och mitt redan sjukt onda knä smärtar som tusen nålar. Nu är det svullet som ett äpple och helt blått. Sanna fick ta hand om mig igårkväll, vi gjorde femtio våfflor som avnjöts med glass, vaniljsås och sylt framför handbollen. Mumma!

Jag har funderat väldigt mycket på sistone. Över mitt liv här uppe och mitt liv i Stockholm. Över vad jag vill göra i framtiden. Hur vet man att det här kommer jag vilja jobba med om tio år? Är gräset grönare på andra sidan?
Det kan man ju aldrig veta. Då får jag panik och frågar mig själv hur jag vågade lämna mitt liv där nere för någonting som jag inte ens är helt säker på att jag vill jobba med. När jag tänker såhär hamnar jag i en känslostorm som inte går att beskriva. Plötsligt saknar jag min familj och mina vänner där hemma så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Tårarna bara forsar och jag kan inte sluta gråta. Jag känner mig ynkligast i världen. Jag får för mig att jag inte är redo för det här livet.
Innerst inne vet jag att jag är det. Hade jag väntat och fortsatt jobba i två år till hade jag känt samma sak. Hade jag väntat och fortsatt jobba i fem år hade jag känt samma sak. Man blir alldeles för bekväm när man bor hemma och får en smärre chock när man flyttar. Det är ju någonting varje människa går igenom. Sedan kan man ju välja att flytta till Piteå och man kan välja att flytta tio minuter från mamma och pappa. Anldeningen till att jag känner såhär är för att jag valde Piteå. Jag kan inte köra hem över en eftermiddag om jag känner mig ledsen eller nere eller vill ha någon som tar hand om mig. Bara tanken på det gör mig ofta gråtfärdig.

Men livet är alldeles för kort för att jag ska gå omkring och vara rädd för att jag väljer fel i livet.

Jag vet att jag kommer klara det här. Jag vet att jag aldrig skulle göra någonting som känns fel för mig eller som jag absolut inte vill göra. Jag bestämmer över mig och jag gör som jag vill.
Självklart stöter man på trösklar, men de går alltid att ta sig över. Jag lämnar aldrig någonting ogjort. Vad jag än skulle valt att göra i livet och när jag än skulle valt att göra det, så skulle jag alltid bli lika osäker över om jag valt rätt. Och i dagens läge så vet jag att den utbildning jag valt är bland de högst ansedda i Sverige inom journalistik. Jag vet att bara för att jag läst journalistik, behöver jag inte bli journalist. Jag har hundratals alternativ när jag är klar här. Och det känns så jävla rätt och får mig på hur bra humör som helst!
Sedan finns det ju många faktorer som gör att jag stannar kvar här uppe. Min underbara pojkvän, mina underbara vänner, min underbara klass, våra underbara fester och hemmakvällar, våra underbara pluggdagar, våra underbara föreläsningar (ja, jag har faktiskt roligt), våra underbara kvällar då vi bara dricker te och pratar... Jag har kul och trivs i skolan och med allt jag gör. Det är ändå det som räknas. Det är det som smäller högst. Livet ska vara kul. Och det här är så jävla kul att jag inte vet var jag ska ta vägen ;-)
Nu kommer min mamma upp till nästa helg och det ska bli underbart att få en mamma-kram och bli lite ompysslad och tyckas lite synd om :-)








Ikväll: Förfest hos Elli, journalister hjärta radio, utgång.

DAGENS
+Mikael
+Sanna
+Catrine som fyller 21 idag
+Snö
+Kalles har fått tillbaka alkoholtillståndet