Emme.

En del av mig hatar mig för att jag berättar detta,
nu kommer fler veta om det.
En annan del vet att jag behöver att ni vet.

Det finns ju en sak som jag inte har berättat för er. Anledningarna är fler än jag tror att jag klarar av. Just nu i alla fall. Jag känner att jag vill berätta eftersom att vissa säger saker som får mig att reagera väldigt negativt. Jag tar åt mig. Jag vet att jag inte borde, men jag tar åt mig. Jag har, och har länge haft, ätstörningar. När jag var fjorton gick jag ned 25 kilo och skrevs in på Löwenströmska för anorexia. Hela mitt liv rasade samman. Jag var inte samma Emme som jag var innan. Allting förändrades helt och hållet. Min mamma sjukskrev sig och var med mig varje dag och hjälpte mig på alla sätt man kan hjälpa en människa. Jag hatade henne. Hon ville bara att jag skulle bli frisk och jag kallade henne jävla kärring. Hon ville att jag skulle gå upp i vikt och jag kunde verkligen inte förstå varför. Jag vägde 34 kilo och det tyckte jag var absolut tillräckligt. Någonstans visste jag att jag vägde för lite, men det vägrade jag att erkänna. Det var ganska skönt att vara på avdelningen, då fick någon annan tänka åt mig. När jag matvägrade fick jag en slang nedkörd genom näsan. Det gick inte att komma undan, no way. Varje gång jag åt satt det två personer mittemot mig och stirrade på varje rörelse.  Ingen frihet, jag fick inte gå på toa när jag ville, jag fick inte röra mig för mycket, jag fick inte äta för långsamt, jag fick inte äta för snabbt, jag fick inte läsa medan jag åt, jag fick inte prata med någon annan på avdelningen vid lunch och herregud, jag var tvungen att sitta i rullstol varje gång vi gick ut och bla bla bla. Ovanliga beteenden var sjuka beteenden. Hela tiden tänkte jag att jag inte var sjuk. Jag kunde börja äta när jag ville. Jag var inte som de andra på avdelningen, de var ju sjuka på riktigt. De var för sjuka, det var inte jag.

Typ två gånger i veckan var det dags för vägning. Om jag ville fick jag välja att inte se resultatet. Vissa på avdelningen fuskade och lade på sig tyngder. Då blev läkarna nöjda, och det var ju därför vi var där. För att göra andra nöjda. Även om jag valde att inte se resultatet på vågen så märkte jag direkt på mamma om jag hade gått upp eller ned. I början vägrade min kropp att gå upp i vikt och jag var tvungen att dricka näringsdrycker. Jag tyckte att det var sjukt, varför skulle jag dricka tillskott för att gå upp när jag såg ut som vem som helst? Jag minns att jag brukade fuska med dessa jävla drycker. Jag gjorde hål i botten på dem innan jag tog dem och tryckte ut innehållet när ingen såg. Inga knep var dåliga knep. När jag sedan inte kunde komma undan längre pekade vågen sakta men säkert uppåt. Mamma var på bra humör varje gång jag vägt mig och jag lade ihop ett plus ett och fick panik. Vägrade. Blev sondmatad. Fick mer panik. En nöjd läkare betydde fara.

Sådär höll det på hela vintern och hela våren. Det var det enda som fanns. Jag åt bara för att alla andra tvingade mig. Jag kunde inte ens dricka ett glas vatten utan att få ångest. Jag kände inga smaker, jag ville inte att jag skulle tycka att det var gott att äta. Det går inte att beskriva mina tankar eller känslor. En dag bestämde jag mig bara. Jag ville börja i skolan igen. Jag ville umgås med mina vänner. Den dagen åt jag för MIN skull. Inte för någon annan. Jag åt utan att någon behövde säga till mig att äta. Att se min familj så lycklig var lätt värt det. Känslan var underbar. Jag fick kämpa mig genom den jobbigaste tiden i hela mitt liv. Vilken utmaning! Jag gick med på att gå upp i vikt, för MIN skull, fast jag hatade det. Det fanns ingenting jag var mer rädd för. Men jag gick upp och jag blev bättre, men aldrig helt frisk. Det syns inte. Det som finns, men inte syns, finns ändå.

Hemma vet nästan alla mina vänner om det här. När jag blev frisk och gick tillbaka till skolan hatade jag att alla visste. Folk tittade, folk lade sig i, folk brydde sig. Låt mig slippa äta om jag inte vill. Vissa tjatade. Vissa gör det än i dag. Jag blir irriterad och tycker att det är skitjobbigt, men jag älskar er för att ni gör det. En del av mig hatar mig för att jag berättar detta, nu kommer också ni veta om det. Ni, som jag lever och umgås med varje dag. En annan del vet att jag behöver att ni vet. Ibland behöver jag hjälp och just nu kan inte mina vänner där hemma hjälpa mig. Jag tycker att detta är skitjobbigt att prata om och jag kommer antagligen bara att slå bort det om ni tar upp det. Men jag behöver prata ibland. Jag är bara så rädd. Jag vill att ni ska bry er, samtidigt som jag inte vill att ni ska bry er. Jag tycker inte om att prata om hur jag mår. Jag är jättebra på att hjälpa mina vänner då de mår dåligt eller har problem, men jag är sämst på att prata om mig själv. Jag låter hellre allting ligga och gro. Det är sämst, jag vet. Det här är någonting jag antagligen kommer leva med hela mitt liv. Jag måste bara hantera det på rätt sätt.

Fan vad jobbigt det är ibland.