Emme.

Det slår mig att två underbara raringar flyttar från Norrlands djupa skogar på lördag. Jag var nyss över där, där mycket har hänt och ingenting har hänt men där vi alltid varit sådär sköna. Det finns ingenting kvar där nu. Jag fick äran att riva ned det svarta klistermärket med den vita texten E. ZADIK. Den sitter nu här vid min dator. Eftersom att Elli kommer fortsätta utbildningen måste hon åka upp hit ibland, och då ska hon bo hos mig. Varje gång hon kommer hit ska jag sätta upp det där lilla svarta klistermärket E. ZADIK på min dörr och låtsas som att allting är som förr. Dessutom fick jag med mig typ ett helt barskåp och utöver de påsar jag fick igår fick jag ytterligare två påsar med mat. Varje gång jag tar en klunk ur Greizer nub-nougat (bläsch!) så kommer jag minnas alla mysiga stunder.

Det märktes på Ofelia. Hon sa liksom hejdå. Hon sa det jättetyst så att bara jag hörde, och sedan tittade hon på mig med sina valpögon och gav mig en puss på munnen.

I morgon ska raringarna sova hos mig. Först tänkte jag att jag skulle sova hos Sanna då, så de slipper vakna av Emme-ramlar-in-efter-Kalles när de ska upp så tidigt. Men jag vill nog sova här med dem.


Fan tjejer. Det känns inte bra det här. 146,46 mil från Piteå. Vilken tur att det finns flyg :)