Emme.

Okej. Det är riktigt jävla synd om mig.

1: Mitt högra ben smärtar. I går började vi hos Sara och Elli vidare till Robin vidare till Kåren vidare till Kalles efter att kollat upp vilka som hängde på Kalles. Vägen mellan Kåren och Kalles är livsfarlig. I mördarbacken (backen precis vid Max) fick jag ett glädjerus och sprang. Precis. Sprang. Och ramlade såklart. Eller ramlade och ramlade, jag föll handlöst. Och herre min JEEEE, det blödde. Mina jeans är nedblodade och jag kan inte stödja på höger ben. FUCK YOU MÖRDARBACKEN. Inne på Kalles fick jag vård i form av Lillpippin och Isas stöd. Hur får man bort blod från jeans?

2. (Här är det inte sååå synd om mig egentligen, men ändå.) Ni vet när man tycker om en person. Man kanske till och med är kär. Ni vet när man sedan berättar det för den personen, och han/hon inte känner likadant. Uhuu. Ni vet när man sedan får ett sms från personen som tycker om en, och han skriver att "VI kommer inte kunna vara vänner, bara så att du vet." NEJ, det vet inte jag. Har aldrig varit med om det och är helt ställd. Så himla trist.

3. Efter den förklaringen. Jag gjorde det! Jag gav själv en kärleksförklaring i går. Och aj aj aj aj vad det svider i mitt hjärta. Varför? Jag vill bara dö under mitt täcke i min säng och aldrig gå upp. Det finns liksom inget att leva för, så känns det nästan. Det finns inga andra. Men alltså hjälp mig här... Är det okej att inte ge upp? För jag tycker verkligen om den här personen. Ska jag kämpa eller lägga det på hyllan?




Så det är synd om mig.


Nu sitter jag här och äter keso till frukost. Så himla äckligt det är. I dag ska jag, Elli, Sara, Annika och Sandra åka till Luleå. Jag ska göra av med allt jag har på kontot. Typ femtusen. CSN jublar. Och ikväll ska vi tydligen till Skellefteå. Vi ska på världens grymaste ställe (?) och sedan ska vi sova hos Chrilles vän eller i Saras bil.